just nu. just ikväll. känns faktiskt allt sådär himla hopplöst. 
tankar har gått fram och tillbaka dom senaste två dagarna på vad som egentligen har hänt sen i somras.
jag har aldrig kännt mig så ensam som jag känner mig ikväll, just nu. 

kan inte riktigt fatta hur mycket folk har fått påverka mig egentligen. hur folk har fått varit ivägen för vad jag har gjort. och jag kan inte förstå hur en människa vill stå ivägen så fruktansvärt mycket och förstöra för en annan människa så mycket. 
"men du har ju också lagt dig i och förstört saker sofie" JAAAA, men på senaste tiden har jag lärt mig att värdesätta saker jag har lite mer. vissa människor lever i en skokartong och fattar uppenbarligen fortfarande inte hur skört livet är.

vissa saker som har hänt sen i somras vill jag bara få ut, men jag är för feg. jag har aldrig varit för feg förut så jag fattar inte varför jag skulle va det nu. jag har aldrig varit den som har låtit någon komma undan med någonting utan en smäll på käften eller några dumma tjafs. förutom nu.
och jag vet inte varför, antar att allt precis har kommit ikapp mig och jag vill bara skrika. så högt det bara går.

jag ber till dom högre makterna att jag äntligen får hjälp med allt nästa torsdag, eller iallafall får en början på hjälp. 
att jag kan få ett svar vad som händer med mig själv. så jag kan sluta va så förvirrad heeela tiden. 

ber om ursäkt för ett enormt tråkigt inlägg. men ibland är jag bara tvungen. take it or leave it.