jag känner mig tom och jag känner mig ensam. 
även om jag vid vissa tillfällen kan tycka att jag har allt i mitt liv så är det även vid vissa tillfällen allt bara brister. 
jag har inte allt det och alla dom som var där för ett halv år sen, jag har inte ens hälften av dom/det. dom försvann så snabbt. Jag vet inte hur jag gjorde, hur jag bar mig åt men dom finns inte längre här. 
I dagsläget behöver jag knappt två händer för att räkna mina vänner, det gör ont. 
Det gör ont att behöva ligga inne hela dagarna och känna sig sådär ruskigt ensam och liten. Samtidigt känns det som att det finns inte mycket man kan göra åt det. dom har gjort sitt val, dom valde att lämna mig. dom hade ett val och dom tog det. dom försvann från min sida. 
Jag har, om jag får säga det själv - växt upp och utvecklats väldigt mycket under det senaste halvåret. kanske är det därför jag inte duger? jag kanske inte är lika rolig längre eftersom jag inte dricker? folk kanske ser mig som en tråkig person? folk kanske inte tror att jag kan umgås med kompisar för att jag har pojkvän? där har ni fel. 
mitt liv eller rättare sagt jag är som ett enda stort frågetecken. förlåt men jag förstår inte. 
jag är trött på att folk säger att dom finns där om det är någonting, jag är trött på sånt ursäkta men jävla trams. 


en person som gjort mitt liv och mig själv till en lite lyckligare saga är Rickard Johnsson, en som alltid ställer upp. En person som jag vet kommer om jag ringer och ber om skjuts hem, om så klockan skulle va två på natten och jag sitter i Säffle. För han är det inte ens nåt att fundera på eller det är aldrig så att han skulle komma med en ursäkt. det finns inte ens på kartan. jag uppskattar den killen mer än någon annan skulle kunna förstå. han är min stjärna!